Att vakna utan att höra livshotande ljud, inte behöva gömma sig bakom mörka gardiner, i källaren, i tunnelbana, att inte vänta på besked om nära och kära, vänner, grannar, klasskamrater, att inte höra av de alls, att inte behöva förklara för sina barn eller sjuka föräldrar om att det enda som är kvar från hemmet är en adress. I minnet. Huset har blivit ett hög av stenar. Blomkrukor med vårkrokusar har blivit ett hög av damm. Kriget har inget ansikte har jag sagt. Fel av mig. Det har visst fått ett ansikte. Och namn. Jag vägrar att låta denna ansikte ta bort min livsglädje och minska på min kraft för det denna själv- och krigsälskade ansikte vill. Att försvaga, alla oss, splittra oss. Jag kämpar emot det, mellan tårar och skratt kämpar emot det. Är Ni med?
Text Agrita Martinsone
